När vi kommit till Cuxhaven på Nordsjösidan var det dags för nästa busväder. För en Östersjöseglare är Cuxhaven en gräns. Där bortom öppnar sig det stora havet och den långa dyningen rullar in. Längs hela sträckan på 200 sjömil längs de frisiska öarna ligger gästhamnarna glest och tidvattnet rusar in och ut ur flodmynningarna. Inte undra på att man med den gamla skepparexamen fick föra befäl på ett mindre lastfartyg ner till Cuxhaven men inte längre. I solglitter är Nordsjön som vilket hav som helst men vid Cuxhaven går ändå en gräns. En mental gräns.
Så med dåliga väderutsikter och det hägrande London allt mer avlägset styrde vi i stället kosan österut längs Elbe, rakt in i Tyskland. När tidvattnet vänder och lågvatten går mot högvatten rinner faktiskt vattnet i denna mäktiga flod med källor borta i Tjeckiens bergstrakter åt fel håll, från havet och inåt land. Med rätt timing kan man surfa på denna tidvattenvåg de hela 50 sjömilen till Hamburg. Väl där ligger man fint i City Sporthafen. Man förtöjer vid flytbryggor av stål som gnisslar i svallet från förbipasserande containerfartyg. När det mörknat saknas bara dimma och dov bagrundsmusik för att man ska förflyttas till en gammal Hitchkockrulle.
I Hamburg anslöt sonen och efter några dagar öppnade sig ett väderfönster som gjorde det möjligt för oss att till ta oss an Nordsjökusten. Via en kanalfärd nådde vi Amsterdam. Det krävs en hel del slussande som vi faktiskt klarade utan värre missöden förutom ett litet minnne i gelcoaten på babords låring och en bruten rorkult på lilla Suzuki, motorn till jollen.
