Du hittar ett bildkollage från seglingen här.
Att surfa till Hamburg
När vi kommit till Cuxhaven på Nordsjösidan var det dags för nästa busväder. För en Östersjöseglare är Cuxhaven en gräns. Där bortom öppnar sig det stora havet och den långa dyningen rullar in. Längs hela sträckan på 200 sjömil längs de frisiska öarna ligger gästhamnarna glest och tidvattnet rusar in och ut ur flodmynningarna. Inte undra på att man med den gamla skepparexamen fick föra befäl på ett mindre lastfartyg ner till Cuxhaven men inte längre. I solglitter är Nordsjön som vilket hav som helst men vid Cuxhaven går ändå en gräns. En mental gräns.
Så med dåliga väderutsikter och det hägrande London allt mer avlägset styrde vi i stället kosan österut längs Elbe, rakt in i Tyskland. När tidvattnet vänder och lågvatten går mot högvatten rinner faktiskt vattnet i denna mäktiga flod med källor borta i Tjeckiens bergstrakter åt fel håll, från havet och inåt land. Med rätt timing kan man surfa på denna tidvattenvåg de hela 50 sjömilen till Hamburg. Väl där ligger man fint i City Sporthafen. Man förtöjer vid flytbryggor av stål som gnisslar i svallet från förbipasserande containerfartyg. När det mörknat saknas bara dimma och dov bagrundsmusik för att man ska förflyttas till en gammal Hitchkockrulle.
I Hamburg anslöt sonen och efter några dagar öppnade sig ett väderfönster som gjorde det möjligt för oss att till ta oss an Nordsjökusten. Via en kanalfärd nådde vi Amsterdam. Det krävs en hel del slussande som vi faktiskt klarade utan värre missöden förutom ett litet minnne i gelcoaten på babords låring och en bruten rorkult på lilla Suzuki, motorn till jollen.
Hinner vi till England?
Många har väl drömt om att någon gång få segla uppför Themsen och slussa in i gästhamnen alldeles bredvid Tower Bridge. Våra vänner på Hugur hade gjort det några år innan på väg till Medelhavet och hejade på oss. Under våren införskaffades sjökort, hamnbeskrivningar och tidvattentabeller. Vi kom fram till att det krävdes en hel del tur för att få till den långa Englandsresan under våra fem veckors semester 2019.
Och vädret satte käppar i hjulet redan från start. Ett litet lågtryck behagade placera sig över Norden och ett nästan veckolångt ruskväder höll oss kvar hemma. Förutom att deppa fick vi möjlighet att pyssla lite till med Alba. Vi installerade AIS:en som legat i sin låda sedan november och till förpiken skar vi till ytterligare nio centimeter skumgummi att ha under bäddmadrassen. Inte ens prinsessan på ärten skulle märka att hon sov ombord på en båt.
Första biten ner till Tyskland hade vi sällskap med våra bästa seglarvänner ombord på Lis, även hon en nykomling i sin familj. Det blev någon inblåst dag på vägen ner längs de danska öarna. Då var det tur vi hade dragspelen med. Eller?
Många tycker Kielkanalen är en tråkig transportsträcka. Okej, möjligen i hällregn eller snöglopp. Men annars är det rätt mysigt att i sex knop glida fram mellan sädesfält, hagar och kossor. Rendsburg, en halv dagsetapp från inloppet från Östersjön, är dessutom perfekt som natthamn och ger finfina provianteringsmöjligheter. Mycket påminner om Danmark vilket kanske inte är så konstigt. Fram till 1860-talet tillhörde allt land ner till Hamburg danske kungen.
Vakt och väder
I slutet av maj 2019 hade vi bestämt att ta båten från Öresund till Kalmar och hälsa på Nillas föräldrar. Med fyra lediga dagar och 170 nm enkel resa fick det bli nonstop, en tur på 20-30 timmar. Vi provade att dela upp natten i två pass med vaktombyte 02:00-02:30 ungefär. Fungerade perfekt både dit och hem och även senare – Nilla är pigg på kvällen och Micke är mer av morgonmänniska.
Kalmarsund är som två trattar med det smalaste stället kring Ölandsbron vid Kalmar. När vinden ligger på kring syd eller nord pressas sjön in i tratten och blir kort och krabb. Den gamla regeln som säger att ”om du har motsjö i Kalmarsund blir det ännu värre efter bron” får då sin förklaring. Detta fick våra kompisar på Ayama uppleva för några år sedan som efter tre Atlantöverfarter och en jordenruntsegling nästan utan missöden kvaddade peket i Sverige – under en motorgång i motsjö från Kalmar till Borgholm!
Vi ville stanna i Kalmar så länge som möjligt men inför hemresan skulle vinden vrida på syd och öka. Här fanns risk för svårigheter men vi hade god hjälp av väderappen från PredictWind som har en funktion ”Departure planning” som beräknar vindförhållandena för en viss rutt vid några alternativa avgångstider. Det visade sig att vi behövde sticka kl 05 näst sista dagen för att hinna ur sundet innan sunnanvinden skulle blåsa upp. Det var bara att bita i det sura äpplet och förutsägelserna stämde. Vi fick visserligen en tuff bidevind i 10-12 sekundmeter väl nere på Hanöbukten men sjön var lång och lätt att parera. Med två rev i storen trivdes Alba och hon var lätt som en fjäder på rodret.
Annars är PredictWind problematiskt att använda i kustnära vatten. Modellerna räknar alltid att vindhastigheten är lägre över land än ute på sjön. Gott nog så. Men antagligen på grund av interpolering, ett slags medelvärdesberäkningar, spiller de lägre vindhastigheterna på land över på havet utanför. Detta även om det blåser från sjön! Andra väderappar som Windy och även SMHI:s väderapp verkar ha samma problem och det är sannolikt säkrare att lita på den gamla hederliga sjörapporten. SMHI:s väderapp har i alla fall fördelen att visa förändringar med en timmes intervall och för våra hemmafarvatten i södra Öresund ger ofta platsen Falsterborev, som ligger en bit ut till havs, tillförlitliga vindhastigheter.
